Bra artikel. När jag som lekman läser populariserade versioner av makroekonomisk teori fylls jag ofta av en känsla att sötvattensteoretikernas modeller byggs upp i en strävan att hitta den perfekta sanningen. Liknande fysikernas strävan att sy ihop t ex Newtons läror med relativitetsteorin och kvantmekaniken. Det enkla och slutliga svaret.

I ekonomernas värld skulle detta bli något liknande Milton Friedmans ”balans”. Vilket i sig tenderar närma sig ett narcicistiskt självskådande.

Keynes teorier kan aldrig bli populära bland dessa autoerotiker. Varför? För det första räknar Keynes vare sig med ett rationellt tänkande från gemene man, och inte heller från marknaden. Jämför den Keynsianska skönhetstävlingen. Vilket i sin tur leder oss till ett annat skäl, vilket torde bevisats ett antal gånger vid detta laget, marknaden balanserar sig inte själv.

Skall vi i görligaste mån skydda oss från rovdjursekonomi, så måste vi ha, inte bara, politisk inblandning (meddling), utan även politiker som tänker före, inte bara under och efter.

Sedan 70-talet har tyvärr även Socialdemokraterna lämnat Keynes. Detta inte heller pga rationellt tänkande, utan pga en liberalisering inom partiet.